sockerpoet

Sånt här händer sällan.

Jag gick för att äta lunch på en restaurang. Så var det för ont om bord, så jag fick dela på ett litet bord med en ung kille som redan satt där. Först satt vi helt tysta och jag var den enda som åt, han stirrade på sin mobil. Efter ett tag frågade jag om han tyckte att hans lasagne var god, och han svarade att han inte var så hungrig. Sen började vi prata massor, om våra sysselsättningar. Han jobbar i byggbranschen, men vill syssla med ekonomi. Han verkade väldigt trevlig.

Så gick jag med ett "ha det så bra då!"... hade jag varit modigare så hade jag frågat om efternamnet eller kanske t.om numret. Inte nödvändigtvis på det sättet som ni nu alla tror, utan för att det känns så konstigt att man delar med sig av några sekunder i sitt liv, men sen aldrig något mer liksom. Ja. Ni fattar kanske.

Lustigt iaf! Märklig situaiton. Hej ehh... främling. Jag drabbades nog först lite av svensken-på-bussen-syndromet, men tog mig ju igenom det sen så.